20 Augusti 2020 var dagen då jag fick hem boken S. av Doug Durst och JJ Abrams (en av skaparna av tv-serien Lost). Det pirrade i hela kroppen av förväntan när den packades upp. Framför mig låg en vacker och mystisk bok, med tillhörande material så som vykort och brev, men också meddelanden skrivna i bokens marginaler.

Jag började läsa. Fastnade. Började läsa den igen något halvår senare. Fastnade. Började läsa den för en tredje gång ett år senare. Fastnade.

En berättelse i en berättelse

Låt oss kort dissikera verket för att förstå. Dess titel är S., men inuti boken finns en annan bok. En bok skriven av en fiktiv författare vid namn V.M Straka – Ship of Theseus.

I Ship of Thesius möter vi en man utan minne som hamnar på ett besynnerligt skepp. Boken är Strakas sista verk, som gavs ut strax efter hans påstådda död.

Grejen är att ingen egentligen vet vem Straka är. Det är en man (eller vet man ens det?) som har lämnat 19 böcker efter sig, men också mängder av rykten och konspirationer. Många har diskuterat och haft teorier om hans identitet. Men ingen vet.

Studenten Jennifer plockar upp en kopia av Ship of Thesius på ett bibliotek. I marginalerna finns noteringar skrivna av en man vid namn Eric. Han är en av de som söker efter sanningen om Straka, genom att metodiskt dissikera författarens texter och diverse dokument som finns i omlopp.

Jennifers nyfikenhet väcks genast till liv. Hon svarar på Erics kommentarer och lämnar därefter kvar boken på biblioteket. Där och då börjar en konversation mellan J och E i bokens marginaler. Tillsammans vill de försöka lösa gåtan kring V.M Straka, samtidigt som de också lär känna varandra.

En enastående idé som skapar hjärnkaos

S. har ett fantastiskt upplägg. Det är som att inleda ett underligt äventyrsspel, fast i bokform.

Men jag fastnar. Och jag fastnar. Och jag fastnar. Jag vill så gärna uppslukas av berättelsen, men jag upplever ganska direkt såväl hjärnkaos som… tristess.

Hur ska jag läsa?

Det första problemet är hur jag ska läsa boken. Ska jag läsa Strakas berättelse, alltså själva Ship of Thesius, först och därefter gå tillbaka och ta itu med Jennifer och Erics konversation i marginalerna? Eller ska jag parallelläsa?

Vid mitt första försök att läsa boken satsade jag på att parallelläsa en sida i taget. Först Strakas text, därefter konversationen i marginalerna. En sida i taget enligt samma procedur. Det gick segt och jag tappade snabbt tråden i båda berättelserna.

Vid andra och tredje försöket bestämde jag mig för att istället läsa ett kapitel i taget. Först Strakas text, därefter marginaltexterna. Det gick bättre, men ändå trögt. Eftersom konversationen ofta är tajt knuten till texten behövde jag ändå läsa om delar av Strakas berättelse. Jag orkade bara läsa några sidor i taget.

Mycket information, många trådar och en dos tristess

Vad är viktigt i massan av text, bifogade dokument och sjuttioelva olika namn och teorier, som skjuts ut likt kulor i ett automatgevär? Att läsa S. må vara som att spela ett äventyrsspel, men med ett fullspäckat och plottrigt gränssnitt. Ett spel som inte har någon manual. Som inte håller mig i handen.

Ska jag lösa gåtan, eller bara försöka njuta av det som händer? Och går det ens att bara åka med i historien? Jag vet inte. Det blir en enda röra av hela upplevelsen redan efter det första kapitlet.

Inte nog med att boken presenterar mycket information, Jennifers och Erics dialog förekommer dessutom i två nivåer. Vissa noteringar är tydligt nedskrivna med andra pennor och färger, vilket indikerar att de har tillkommit i ett senare skede. De bör alltså läsas allra sist. Tror jag.

Det är som sagt en komplex bok med lager på lager. Alldeles för komplex för sitt eget bästa i min mening. Den kräver ett absolut fokus av mig som läsare. Och de gånger jag har försökt att sluta tänka, och framförallt fokuserat på själva Ship of Thesius, ja då har jag tyvärr ganska tråkigt. Historien hugger inte tag. Mina tankar drar iväg åt andra håll och jag måste gång på gång läsa om stycken.

Jag har till och med funderat på om jag ska ta hjälp av någon av alla de guider på nätet, som går på djupet i bokens mysterium och hur den ska läsas. Men det har känts trist att “fuska”.

Är det mitt fel eller bokens?

Kanske är S. alldeles magisk och mästerlig, men att den inte är för just mig. Eller så har den på pappret ett spännande koncept, men som i praktiken blir pannkaka. Det är svårt att veta när jag aldrig lyckas komma längre än till kapitel tre. Gång, på gång, på gång.

Om det blir ett fjärde försök, det får framtiden utvisa. Idag har jag (äntligen) tagit beslutet att plocka bort den från hyllan där jag förvarar pågående läsning. Ett skönt beslut, även om jag grämer mig över att det inte blev så som jag hade drömt om – en annorlunda och uppslukande upplevelse, i läsandets ytterkanter.